Sjöfarten motarbetar artinvasioner

Svartmunnad smörbult har sitt ursprung i Kaukasien. Foto: Heikki Ketola / Vastavalo

 

Sjöfarten motarbetar artinvasioner

När livsformer flyttas från en världsdel till en annan kan följderna bli riktigt besvärliga.

Nittio procent av världens handelsvaror fraktas sjöledes. Under resan riskerar fartygen att kontamineras med främmande arter som de sedan oavsiktligt bär med sig till nya vatten. Östersjön har varit innanhav i bara 8000 år och är fortfarande jämförelsevis artfattigt med lediga nischer i ekosystemet. En ny livsform kan därför snabbt öka i antal och påverka hela miljön. Arter som sprids med människans hjälp kallas ”invasiva” (jfr ”nykomlingar” som sprids på naturlig väg).

Barlast behövs för att reglera fartygens djupgående och stabilitet då fraktens vikt varierar. Segelfartygen använde sand som barlast, nuförtiden nyttjas havsvatten. Detta har lett till att väldiga mängder vatten flyttas med fartygen till nya områden. Med vattnet kan följa allehanda sjukdomar, djur och växter. Flertalet planktondjur kan i vilostadiet klara sig i månader utan vare sig näring eller ljus, så risken är påtaglig att livet i barlasttanken blomstrar upp efter resan. Andra arter kan färdas fästa på skrovet.

Företeelsen är inte ny. Människan har under alla tider, medvetet eller omedvetet, burit med sig olika livsformer under sin vandring till nya områden. Sandmusslan betraktas idag som en naturlig art i Östersjön, men det är troligt att vikingar på långseglats till Nordamerika tog med den hem som en del av provianten. På 1800-talet fäste sig slät havstulpan på skeppens skrov i Nordamerika och åkte snålskjuts till Europa. Under de senaste 200 åren har omkring 120 invasiva arter upptäckts i Östersjön. De är betydligt fler än arter som under samma tid tagit sig hit på egenhand.

 

Kolonier av slät havstulpan på fartygens skrov ökar friktionen, förlänger färdtiden, höjer bränslekonsumtionen och därmed också utsläppen. Foto: Mauri Mahlamäki / Vastavalo

 

En av Östersjöns framgångsrikaste invasiva arter, är den kaukasiska rovvattenloppan som anlände på 1990-talet. Den är besvärlig för nätfisket då den lätt bildar slemmiga ansamlingar i näten. Andra ökande arter är nordamerikansk havsborstmask sedan 1980-talet och kinesisk ullhandskrabba sedan 1930-talet. Säreget för krabban är att trots att de vuxna djuren klarar sig utmärkt hos oss, kräver äggen högre salthalt för att utvecklas. Nya generationer anländer således ständigt med sjötrafiken. Hur framtiden ser ut för det giftiga växtplanktonet Alexandrium ostenfeldii som sedan 2018 sprider sig utanför Raseborg är ännu oklart. I mörker ser man att arten är turkost självlysande.

Det är oerhört svårt och dyrt att utrota arter som redan etablerat sig. Därför satsas det stort på att förebygga all konstgjord spridning. Kampen inleddes redan i slutet av 1800-talet med giftiga skeppsbottenfärger. Giftet var effektivt, men numera är många av gifterna förbjudna eftersom de inverkar ogynnsamt också på andra livsformer. Moderna giftfria färger skapar ett syrefritt skikt intill skrovet, eller alternativt en så glatt yta att inget får fäste. Tyvärr förstör isbildningen vintertid silikonfärgernas glatta yta.

 

Vitfingrad brackvattenskrabba har nu nått Hangö i sin expansion österut. Foto: Håkan Söderholm / Vastavalo

 

Också barlastvattnet kräver åtgärder. Enligt FN:s barlastkonvention är det förbjudet för fartyg i internationell trafik att tappa ut obehandlat barlastvatten fr.o.m. år 2024. Behandlingen innebär rening eller skifte av vatten under resan. Samma regler gäller naturligtvis för fartyg från Östersjön, så att inte livsformer härifrån ställer till problem i andra delar av världen.

Det är omöjligt att förutspå vilken främling som härnäst hamnar i nya vatten och vilka följderna blir. Vi vet att sjöfarten blir allt livligare, nya rutter tas i bruk, klimatförändringen inverkar och restiden förkortas. Därför är det viktigare än någonsin att förebyggande metoder tas i användning.

 

Solveig Bergholm