Livet på Borgå museum: Sanna Johansson har varit intresserad av konst sedan ung

Borgå museums utställningsvakt och guide, konstnären Sanna Johansson, står och ser leende mot kameran. I handen håller hon en röd bok. I bakgrunden syns till höger grå förvaringsskåp och till vänster en svart skylt med vit text som hälsar besökarna välkomna till Borgå museum.
Borgå museums utställningsvakt och guide, konstnären Sanna Johansson.

I början av juni (5.6.) öppnar fotoutställningen Den försvinnande horisonten av konstnären Sanna Johansson i Borgå museums Holmska gården (Mellangatan 11). Johansson arbetar som utställningsvakt och guide vid Borgå museum och hör till teamet för publikt arbete vid museet. Arbetet på museet är mångsidigt och inspirerande. Det består av guidningar för grupper, handledning av verkstäder samt annan kundservice.

På fritiden fortsätter Johansson med sina fotografiska projekt, till vilka även utställningen Den försvinnande horisonten hör. I samband med dessa fotograferar hon, behandlar bilderna, arbetar i mörkrummet eller begrundar olika teman.

Johansson har varit intresserad av konst sedan ung och därför har också museibranschen känts naturlig för henne. Intresset för kreativa yrken ledde henne till studier i fotografi, något som hon fortfarande brinner för.

-Vägen till konstnär har vuxit fram gradvis. Jag har fotograferat många intressanta motiv, som oftast har anknytning till platser eller landskap och har haft utställningar med en del av verken. Jag har till exempel fotograferat förorten där jag växte upp, fästningar och Karelen på andra sidan gränsen. Under de senaste åren har mina motiv och bilder blivit mer abstrakta. Mina tidigaste bilder var mer dokumentära än de är idag, berättar Johansson.

Jag har redan länge varit intresserad av att fotografera landskap och platser 

Sanna Johansson packar upp ett konstverk ur sitt emballage samtidigt som hon ler mot kameran. Verket ligger på ett vitt bord, och runt bordet finns olika föremål och verktyg som används vid uppbyggnaden av utställningen. Rummet där Sanna befinner sig är vitt. Till vänster syns en öppen dörröppning genom vilken en del av museets museibutik kan skymtas.
Här packar Sanna Johansson upp ett verk ur emballaget.

Utställningen Den försvinnande horisonten har varit ett givande projekt för Johansson. Utställningen anspelar vagt på fotografins tidiga historia. Hon har visuellt inspirerats av piktorialismen, den första stilriktningen inom fotokonst som verkade kring sekelskiftet 1800–1900. Det var typiskt för piktorialisterna att behandla bilderna i efterhand, och deras fotografier var ofta disiga och romantiska.

Inför utställningen har Johansson funderat på många olika saker. Allra senast har hon bland annat arbetat med att hänga utställningen och rama in fotografierna. Projektet började dock redan innan själva utställningen.

På ett vitt bord har olika verktyg som används vid utställningshängning lagts fram, bland annat saxar, tänger och ett måttband.
Verktyg som används vid hängningen av fotografierna.

-Jag har fotograferat landskap som jag sett under mina arbetsresor mellan Helsingfors och Borgå redan innan jag visste om den här utställningen. Då jag började planera utställningen beslöt jag mig för att fortsätta med dessa. Namnet Den försvinnande horisonten syftar på landskapets tidslighet. Jag har länge varit intresserad av att fotografera landskap och platser, fortsätter Johansson.

Utställningens verk har inte har skapats helt plötsligt, för Johansson fotograferar på film. Innan hennes avdrag är färdiga att ställas ut måste filmerna framkalla framkallas och skannas, de rätta bilderna väljas och behandlas. För utställningen har Johansson också gjort cyanotypier, som är preussiskt blå bilder på akvarellpapper.

Sanna Johansson håller i sitt blåtonade cyanotypiverk som föreställer ett dimmigt landskap. Hon ler mot kameran. I bakgrunden syns en vit vägg, och längst ner till höger skymtar ett svartvitt fotografi samt en grön vägglist.
Ett exempel på ett cyanotypiverk av Johansson.

-Cyanotypi är en gammal metod för att framställa bilder där man använder kemikalier (ammoniumjärncitrat och kaliumferricyanid), papper och solljus. Cyanotypierna är speciella just nu eftersom jag inte tidigare har gjort sådana landskapsbilder, fortsätter Johansson.

Jag tycker om att betrakta, vare sig det handlar om natur, landskap, bilder eller vad som helst

Närbild av ett konstverk och ett par händer. Händerna placerar ett blåtonat verk i en ljus träram mot en vit vägg. Händerna är täckta av vita bomullshandskar.
Här placerar Johansson ett verk för att hitta dess rätta plats i utställningen.

Arbetet på museet och konstnärskapet ger Johansson mycket glädje. Även om rollerna skiljer sig åt upplever hon att de kompletterar varandra. I museiarbetet motiveras hon av möten med besökare och särskilt av barns glädjande och intressanta kommentarer. Som konstnär motiveras hon däremot av att lära sig nytt, av insikter och av det konkreta arbetet samt processerna och att slutföra dem.

-Som konstnär har jag också motiverats av att forska i ett tema som intresserar mig. Jag kan till exempel bli så fascinerad av en konstnär eller stil att jag letar reda på all information. Jag inspireras fortfarande av fotografier och konst överlag. Jag tycker om att betrakta – vare sig det handlar om natur, landskap, bilder eller vad som helst, säger Johansson.

Johansson har via sitt konstnärskap haft möjligheten att uppleva många minnesvärda situationer. Speciellt minnesvärt är ett projekt om evakuerade från Karelen. Åren 2010 och 2011 reste hon till de överlåtna områdena på den ryska sidan och träffade människor som hade tvingats lämna området som barn. Projektet var minnesvärt på många sätt, eftersom Johansson fick höra många berörande berättelser om människornas upplevelser. De flesta hade en ständig längtan tillbaka till de gamla hemtrakterna.

Konsten och arbetet vid Borgå museum är betydelsefullt och viktigt för Johansson. Också fritiden har stor betydelse och i den ingår viktiga människor och en älskad katt. Johansson njuter också av att läsa. Hennes nya hobby är att sy.

Sanna Johanssons utställning Den försvinnande horisonten visas i Holmska gården (Mellangatan 11) 5.6.2026–10.1.2027.

Lue myös

Fem diskussioner i Wikmanska huset – Borgå museum publicerar podcastserien Ljudbilder från Wikmanska huset

”Det lilla orange tvåvåningshuset i mitten av Gamla stan i Borgå har stått på sin plats sedan 1700-talet. Byggnaden är inte ensam, den reser sig smalt mellan raden av bodar och stenhuset. Under sin historia har den bland annat fungerat som bagarstuga, hem för vaktmästarfamiljen Wikman och åtminstone en katt, museets kansli och förråd. Wikmanska huset har upplevt mycket. Det berättar nu mångahanda historier om vi bara fattar att stanna upp och lyssna.”
(Inledning till podcasterna Ljudbilder från Wikmanska huset)

Holmska gårdens jul 2026

På andra våningen i Holmska gården strålar 1700-talets julfirande 25.11.2026−10.1.2027. Diverse tidstypiska julförberedelser, seder och festtraktering utgör en del av museets interiör.

KOMMUNIKATIONSPLANERARE TILL BORGÅ MUSEUM

Har du suveräna digikunskaper och är en god skribent? Är du inspirerad av uppgifter som kräver visuell och grafisk planering och vill du vara med och utveckla Borgå museets kommunikationsprocesser?

Antikhandlaren Walter Sjöberg, hans person och porträtt

I antikhandlaren Walter Sjöbergs (1864–1937) testamentsdonation till Borgå museum ingick en liten oljemålning föreställande honom själv. Tavlan är målad år 1919 av Sjöbergs långvariga vän Akseli Gallen-Kallela. Det stadslandskap från