Den första donationen till Borgå museum med koppling till den antika världen gjordes av Walter Sjöberg i februari 1905. Det rör sig om en helhet på fem föremål som enligt donatorn härstammade från en grav nära Köln. Föremålen har varit utställda på Gamla rådhuset fästa vid en ask klädd med rött silke.
Den stad vid floden Rhens vänstra strand som nu heter Köln började utvecklas som en bas för den romerska armén och som huvudort för en germansk stam. År 50 blev den en stad med namnet Colonia Agrippina till minnet av att kejsar Claudius´ hustru Agrippina som var född i staden. Stadens anknytning till kejsarfamiljen och dess läge vid en knutpunkt för vatten- och landsvägar medverkade till att den utvecklades till ett välmående centrum. Dess begravningsplatser låg i enlighet med dåtida sed vid vägarna utanför staden. Med tiden förändrades namnet Colonia till Köln.
Intresset för stadens äldsta tider väcktes på 1500-talet då lokala invånare hade tagit tillvara fynd som slumpmässigt hittats i de gamla gravarna. Man började få djupare information om det antika Köln i samband med stora byggprojekt under 1800-talet.
Ring (Inv. 2441)
Kretsens D 2,1 cm; klack 1,7 x 0,7 cm
Ringens krets är bandlik, den ovala klacken uppvisar fyra ögonmönster eller koncentriska cirklar. Ett motsvarande ögonmönster är bekant från närbelägna områden som dekormotiv för både ringar och armband.
Ca 300.
Spänne (Inv. 2442)
L 5,0 cm
Spännets profilerade båge pryds av en ansvällning, nålen har sex upprullade spiraler och nålhuset har brutits av. Denna typ av spänne var kännetecknande för det senare skedet av den keltiska La Tène-kulturen när romarna anlände till området söderifrån och germanerna norrifrån. Spännet, på latin fibula, liknar säkerhetsnålen och användes för att fästa ett klädesplagg, vanligtvis vid den högra skuldran.
1 årh. f.Kr.
Två bronsnålar (Inv. 2443 A–B)
L 5,2 cm
A: Nålhuvudet är klotformat, på latin globus.
B: Nålhuvudet har formen av ett skålformat halvklot, genom vilket nålen sticker ut i någon mån.
Vid sidan av pincetter och speglar hörde 5–10 centimeter långa nålar till kvinnornas skönhetsvård. De är vanliga fynd från den romerska kejsartiden och samtidiga med ett konstfärdigt hårmode – med hjälp av dem ordnade man lockar och stödde och fäste frisyren. I sista hand kan man i inhumationsgravar avgöra nålarnas avsedda användning utgående från deras placering. Antika författare har förmedlat uppgifter om att nålar också kunde användas i självförsvar och i fråga om kroppslig aga.
Ca 300.
Enkla nålar av ben av det här slaget var vanliga i Donaudalen och Rhendalen samt i Britannien från slutet av 100-talet till cirka år 250 och förekom sporadiskt ännu på 400-talet. De användes för att fästa frisyrer med hjälp av uppvärmt vax, vilket förklarar att nålspetsarna ofta har mörknat eller brutits av. Nålar av ben tillverkades genom att slipa långa ben av i huvudsak unga nötkreatur. De verkstadsaffärer där de tillverkades har också ofta lokaliserats i närheten av kött-torg.
Ca 300.
De fem föremålen från graven har tillhört en kvinna som levde omkring år 300. Den avvikande dateringen i fråga om spännet antyder att det var fråga om en länge bevarad familjeklenod eller alternativt att det härstammar från en närbelägen tidigare grav, varvid gravföremålen skulle ha blivit uppblandade under tidernas gång.
Ett utdrag ur Leena Pietilä-Castréns artikel Donerade föremål från den antika världen (2023).
