Terrakottafiguriner, eller små figurer som har tillverkats i lera med hjälp av formar, hör vid sidan av vaser till de vanligaste föremålen med anknytning till den antika kulturen. Till en början var de små repliker av kultskulpturer, som kanske togs som suvenirer från kultplatser. De gavs också som votivgåvor till tempel eller lades i graven med de döda.
Småningom vidgades motivkretsen och man kunde avbilda till exempel soldater till häst, djur, människor som arbetade, samtalande grupper, favoritgladiatorer eller -skådespelare, resenärer eller kvinnor som visade upp sina klädespersedlar, slutligen också porträtt. Gudagestalter utgjorde emellertid alltid ett omtyckt motiv.
Figurinerna spreds av soldater, sjöfarande, köpmän och andra resande till olika delar av det vidsträckta romerska riket, och långt från det ställe där de hade tillverkats. Av en slump har de fem figurinerna i Borgå anknytningar till Egypten.
Serapis (Inv. 3487A)
Walter Sjöberg 1911
H 7,5 cm; B 3,5 cm
Bysten har tillverkats av gulaktig lera med hjälp av en sliten form för både fram- och baksidan och den har dragits över med finslammad lera. Bysten reser sig på en låg sockel och föreställer en påklädd skäggig man, vars rikliga hårväxt inramar ansiktet. Man kan urskilja en liten mun, näsa och ögon. På hjässan finns en cylindrisk huvudbonad, håret har löst bundits ihop bakifrån med ett band (se nedan). Nedanför skuldrorna finns en del av ett kompakt vertikalt handtag med böjd form.
Serapis (Inv. 3487B)
Walter Sjöberg 1911
H 8,5 cm; B 4,2 cm
Bysten har tillverkats med en form för framsidan och en för baksidan. Leran är ljusröd och överdragen med rödgul, finslammad lera. Bara den övre delen av bandhandtaget på ryggsidan har bevarats. Mannens ansiktsdrag har angetts noggrant – skägget, mustaschen, munnen med fylliga läppar, näsan och ögonen inklusive ögonbrynen. Det lockiga håret som inramar ansiktet är löst knutet baktill, huvudbonaden är cylinderformad. Vecken i klädesplagget har angetts genom streck och bildar ett V under halsen.
Serapisfigurinerna uppvisar en majestätisk gudagestalt, vars statliga kult uppstod i Egypten på 200-talet f. Kr. och vars popularitet i olika delar av romarriket avtog först efter kristendomens seger. Serapis’ vida verksamhetsfält omfattade att bota, underjorden och uppståndelsen; han förknippades ofta med fruktbarhetsgudinnan Isis och med barnet Harpokrates.
Serapis’ huvudbonad är en modiolus, en diminutivform av ordet modius, som betecknar ett mått för säd (rymmer 8,75 liter). Serapis avbildades ofta på oljelampor, främst som ett bildmotiv på lockplattan eller som i fråga om figurinerna i Borgå som lampans handtag. Bysten fästes vid lampans sida med hjälp av ett stöd. Oljelampor lyste både upp helgedomen och försåg ritualerna med ett hemlighetsfullt dunkel. Bland prästerna fanns särskilda lampbärare och lamptändare, och i en kalender som har bevarats från senare hälften av 300-talet nämns festen lykhnapsia, det vill säga en lamptändningsfest den 12 augusti.
Slutet av 100-talet–200-talet.
Harpokrates (Inv. 3488)
Walter Sjöberg 1911
H 7,2 cm; max B 4 cm
Figurinen har tillverkats med hjälp av en form för framsidan och en för baksidan och har brutits av ovanför knäna. Figurinen avbildar en halvnaken gosse med trind mage. Från hans högra axel utgår ett i tvärsnitt ovalt handtag, som också har brutits av. Framför handtaget finns en lätt formad hand, vars fingrar pekar mot ansiktet. Det vänstra armvecket bär upp ett flätat ymnighetshorn med runda frukter. I mitten av gossens halsring finns en prydnad som liknar en kotte och från vilket ett band sträcker sig till naveln. Det runda ansiktet har framställts med tjocka läppar, en liten näsa, ögon med pupiller och ögonbryn samt pannlugg. Huvudet är försett med en huvudbonad som liknar en toppluva.
Figurinen föreställer gudabarnet Harpokrates, egyptiernas Horus, till vars omfattande verksamhetsfält hörde solen och månen, beskydd av jordbruk och hem, människors och djurs fruktsamhet och effektivt skydd mot det onda ögat. Till hans särskilda kännetecken hörde ymnighetshornet och att ett finger på den högra handen pekade mot munnen. Harpokrates var särskilt omtyckt i Egypten under härskare som hörde till ätten Ptolemaios under åren 305 – 30 f. Kr. och i hela den romerska världen. Harpokrates-kulten hörde i allmänhet samman med dyrkan av hans föräldrar Serapis och Isis.
100-talet–200-talet.
Kvinnohuvud (Inv. 4176:2)
Walter Sjöberg 1913. Gravfynd från Trier.
H 3,5 cm; max B 4,2 cm
Det formtillverkade huvudet i ljusröd lera har vit grundfärg i ansiktets fåror och på hakan medan den vänstra kinden är ljusröd. Håret är ställvis svart och gräddgult. Figurens ansikte är ovalt och har en stor örnnäsa, breda och tjocka läppar, relativt stora ögon och framträdande ögonbryn. Håret är benat i mitten och skickligt lockat vid tinningarna och nacken, det uppsatta håret är täcks av en duk.
Sådana här figuriner, så kallade grotesker, var humoristiska karikatyrer med överdrivna särdrag. De föreställde ofta skådespelare och syftade antingen direkt på en favoritskådespelare eller indirekt på guden Dionysos–Bacchus, som var beskyddare av teatern, vinet och livet efter döden. Till deras natur hörde också att skydda mot det onda ögat.
Ofta är det bara groteskfigurinernas huvud som har bevarats. Det troddes senare vara av det största intresset för samlare. Som hela var figurinerna 10–20 centimeter höga. De har hittats i alla delar av Medelhavsområdet och under antiken var de särskilt omtyckta i Egypten och Smyrna (dagens Izmir i västra Turkiet).
Den rollfigur i den antika romerska komedin som kvinnohuvudet från Borgå representerar kan ha varit en prostituerad, på latin meretrix, som kändes igen just genom en konstfärdig frisyr och för sin svaghet för den saffransgula färgen. Frisyren liknar speciellt modet från förra hälften av 100-talet känt från romerska kejsarinneporträtt.
100-talet.
Gestalten är gjord i fajans med ljusgrön glasyr. Bara överkroppen är bevarad. De korslagda händerna håller i en gräfta och en hacka, och gestalten har en fröpåse på sin vänstra axel. Ansiktet är runt och har utpräglade drag. Hakan täcks av ett ceremoniellt lösskägg. Ansiktet inramas av en peruk som baktill når den övre delen av ryggen och avgränsas av en pilaster, vid vilken figurinen har brutits av.
Ushabti, som liknar mumier, var egyptiska gravfiguriner, ställföreträdande gestalter, som tillverkades i olika material under mer än tvåtusen år. De var vanligen 10–25 centimeter långa. Ushabti hade som uppgift att bistå den avlidna i livet efter detta, och var ofta försedda med skriftliga anvisningar, ibland också den avlidnas namn. De var den avlidnas tjänare som skulle utföra kroppsligt arbete och deras antal i en grav kunde i bästa fall motsvara alla årets dagar. Efter Ptoleméernas tid (305–30 f. Kr.) tillverkades ushabti inte längre. Vid sidan av skarabéer hör de till de mest talrika egyptiska fornföremålen. Man började visa intresse för dem efter Napoleons fälttåg i början av 1800-talet. De var också länge omtyckta suvenirer.
600–30 f.Kr.
Ett utdrag ur Leena Pietilä-Castréns artikel Donerade föremål från den antika världen (2023).
