I Borgå museum finns tio föremål i bränd lera som utifrån sin storlek och form är parfymflaskor för väldoftande olja, mångfunktionella skålar och kannor samt andra kärl. De har tillverkats genom drejning och har efter bränningen ytbehandlats med lerslam, vilket gjorde att de bättre höll vätska i sig. När det gäller att identifiera föremålen har utom de tekniska särdragen också donatorernas knappa uppgifter om fyndorter varit till hjälp.
Korintisk aryballos (Inv. 23-7:4)
Walter Sjöberg 1923
H 5,6 cm; max B 5,8 cm; mynningens D 4,0/1,0 cm
Parfymflaskans lera är fin och blekgul, vilket är typiskt för den grekiska staden Korint. Formen utmärks av jämn botten, rund kropp och en skivformad mynning. Det lilla bandhandtaget sträcker sig från randen till skuldran. Figurmönstren som har målats med brun färg har delvis nötts bort men har lämnat spår i form av koncentriska cirklar på randen och ett fyrbladsmönster på kroppen.
Av de antika föremålen i Borgå museum är det här det enda som härstammar från den grekiska världen. Keramik från Korint exporterades bland annat till de grekiska kolonierna i Syditalien eller till etruskiska centra i mellersta Italien, det vill säga till områden från vilka det material som Walter Sjöberg har donerat också härstammar.
Olika oljebaserade parfymer användes rikligt i den antika världen från vardagslivet till religiösa förrättningar. Ett gemensamt drag för oljeflaskorna var ett relativt litet format och en trång mynning för att hindra avdunstning. Man använde en sticka av vassrör för att nå innehållet.
Korint var en ledande producent av keramik och små oljeflaskor under Greklands arkaiska period på 600- och 500-talet f. Kr. I slutskedet av den omfattande produktionen var sådana här aryballosar med rund kropp speciellt populära. Korint var berömt för sin violbaserade doftolja.
Ca 570–500 f.Kr.
Kanna (Inv. 3484)
Walter Sjöberg 1911. Från en etruskisk grav.
H 5,8 cm; H 6,5 cm med handtaget; max D 5,0 cm; bottnens D 2,5 cm
Den här lilla kannan av grov gråbrun lera har en rund kropp medan bottnen är jämn och uppvisar spår av krukmakarens fingrar. Lerans kvalitet och den fläckiga ytan från svartgrå till beige som beror på ojämn temperatur vid bränningen är typiska drag för den relativt grova impastokeramiken, som också etruskerna tillverkade vid sidan av sin högklassiga och helsvarta bucchero-keramik, och som var länge i bruk i Italien.
Det är fråga om det enda föremålet i den antikvariska samlingen i Borgå som hänför sig direkt till etruskerna. Etruskerna var ett folk i centrala Italien och hörde vid sidan av greker och punier till de mest inflytelsefulla inom Medelhavsområdet. Deras kultur var rik på det materiella och andliga planet och deras makt var som störst fram till mitten av det första årtusendet f. Kr. Sedan började Roms inflytelsesfär växa och etruskerna hade definitivt smultit samman med romarna vid början av vår tideräkning.
Ca 550–500 f.Kr.
Miniatyrskål med svart yta (Inv. 3489)
Walter Sjöberg 1911. Från Pompeji.
H 2,5 cm; bottnens D 3,0 cm; mynningens D 3,7 cm
Den brunsvarta finslammade leran täcker hela insidan av kärlet och en stor del av dess utsida, som uppvisar spår av krukmakarens fingrar. Svartmålad keramik tillverkades på vidsträckta områden efter att den dekorerade keramiken hade blivit mindre lockande. Vaserna doppades i den finslammade leran medan man höll i bottnen varvid krukmakarens fingrar ofta lämnade spår. Små vaser med en höjd under 8 centimeter anses vara i miniatyrstorlek. De var ofta rustika, för de användes antagligen under en begränsad tid: de var eventuella offergåvor som krukmakaren gjorde till sin egen skyddsgudom eller kärl för mat- eller dryckesoffer med anledning av den första skörden avsedda för en rituell klunk eller munsbit eller kanske mera prosaiskt avsedda för att blanda färgpigment och olja i kosmetika eller för tillverkning av mediciner.
Ca 300 f.Kr.
Unguentarium (Inv. 3490)
Walter Sjöberg 1911. Från Pompeji.
H 5,7 cm; bottnens D 2,1 cm; max D 3,8 cm
Parfymflaskans päronformade kropp ytbehandlad med finslammad lera är skinande brun medan halsen är gulröd. Försäljningen av väldoftande oljor i Pompeji var koncentrerad till stadens centrum nära salutorget, macellum. De populära päronformade parfymflaskorna tillverkades i olika storlekar, höjden kunde variera från fem ända till trettio centimeter.
Via flodhamnen i Pompeji som förstördes vid vulkanen Vesuvius’ utbrott år 79 förekom en omfattande export bl. a. till Athen och de norra delarna av romarriket eller dagens Centraleuropa. Det förekommer många benämningar på parfymflaskorna, det latinska ordet unguentarium härleds från verbet unguo = att smörja.
Ca 30 f.Kr.–50 e.Kr.
En skärva av äggskalskeramik (Inv. 4783)
Inga uppgifter om ursprung
6,5 x 6 x 5 cm; H 2,5 cm; bottnens D 4,2 cm; mynningens D 9,5 cm
Den lilla triangelformade skärvan härstammar från en jämnbottnad och låg bägare med täta spår av drejning över nästan hela ytan. Leran är ljusröd och den finslammade leran rödaktig. Skärvan representerar den tunna (1–2 mm) äggskalskeramiken, som till färgen var antingen grå eller alternativt rödaktig och som användes för kärl. Tillverkningsområden fanns i södra Spanien och i Italien. Från båda områdena förekom export till mera nordliga områden, men det förekom också en viss tillverkning för lokalt bruk.
Ca 50–200.
Kopp i miniatyrstorlek (Inv. 2437)
Walter Sjöberg 1905. Från Wiesbaden.
H 6,5 cm; max D 5,5 cm; bottnens D 2,5 cm; mynningens D 4,5 cm
Koppen som har jämn botten har limmats ihop av skärvor. Kroppen är nästan cylinderformad och innerbottnen uppvisar en liten fördjupning.
Vaser med denna form tillverkades både i miniatyrstorlek och som större versioner i den norra delen av det romerska riket, åtminstone i Colonia Agrippina eller Köln. Därifrån förekom export över havet till England och till närbelägna områden som Wiesbaden. Staden har fått sitt ursprung från romersk bosättning mitt emot ett soldatläger och utvecklades i närheten av heta källor under det första århundradet efter Kristus. Källorna kallades på latin Aquae Mattiacae efter den germanska stammen mattiakerna.
Ca 150–början av 200-talet.
Kanna (Inv. 23-7:1)
Walter Sjöberg 1923. Från Trier.
H 6,8 cm; fotens D 3,3 cm; mynningens D 4,0 cm
Kannan har jämn botten och dess kropp är formad som en dubbel kon. Den korta halsen buktar sig utåt och mynnar ut i en mynning med flat topp. På det bredaste stället finns en falsk snip, det vertikala handtaget sträcker sig från skuldran till mynningen.
Liknande kannor som är försedda med en extra snip har hittats på olika håll i Mellan- och Sydeuropa från tidig järnålder genom hela den hellenistiska tiden och romartiden. Fyndorterna har varit bosättningar, barngravar och krukmakares verkstäder. Kannorna användes ofta som nappflaskor för spädbarn, och man har förmodat att de var i bruk före tandsprickningen. De omtalas med de latinska termerna guttus som utgår från ordet gutta, droppe, eller tettina utgående från det senlatinska ordet tetta som betyder bröst. Likadana kannor användes också för att fylla oljelampor. Utgående från den tillslutna falska snipen är det fråga om ett oanvänt föremål, eventuellt en gravgåva. Bottnen uppvisar den med blyerts skrivna texten ”Trier R”, där bokstaven R troligen står för det tyska ordet Ruine och alltså anger fyndplatsen som ruinerna i Trier, och siffror, av vilka man säkert kan läsa 6.5 som kanske hänför sig till priset.
1. årh. e.Kr.–200-talet.
Kanna (Inv. 2440)
Walter Sjöberg 1905. Från Wiesbaden.
H 10,5 cm; bottnens D 3,4 cm; max D 8,5 cm; mynningens D 2,0/2,9 cm
Kannan har formen av en dubbel kon, hade från början ett handtag och uppvisar avtryck av rötter över hela ytan. I den låga cylinderformade foten syns krukmakarens fingeravtryck. På halsen syns ett spår av det försvunna öglehandtaget, (jfr nedan). Liknande kannor med ett handtag tillverkades i verkstäderna i den romerska staden Colonia Agrippina, dagens Köln. Det förekom variation i fråga om detaljerna. Hela höjden var oftast 9.5–12 cm. Man har hittat dessa kannor framför allt i gravar som gåvor till de döda.
Ca 100–200-talet.
Kanna (Inv. 2438)
Walter Sjöberg 1905. Från Wiesbaden.
H 18 cm; bottnens D 5 cm; max D 13 cm; mynningens D 1,7–4,2 cm
Denna kanna som har jämn botten och som till formen är en avrundad dubbel kon har bevarats med sitt öglehandtag. Bottnen uppvisar märken av krukmakarens fingrar. Den här krukan, som är litet större än den föregående, torde också vara producerad i en verkstad i Köln.
Ca 100–200-talet.
Ruukku (Inv. 2439)
Walter Sjöberg 1905. Från Wiesbaden.
H 19,5 cm; bottnens D 7,3 cm; max D 20 cm; mynningens D 8,1/13,2 cm
Krukan, som har jämn botten och rund kropp, kulminerar i en vertikal läpp, vars raka och korta innerkant från början bar upp ett lock. Skuldran har skadats och en liten bit av den fattas. Krukan torde snarast ha varit avsedd för bruk vid bordet eller för att uppbevara till exempel ägg och frukter. Detta slags krukor, på latin olla, representerade en användbar form av kärl och tillverkades under en lång tid.
Ca 50–200-talet.
Walter Sjöberg bidrog aktivt till att berika det antika materialet i Borgå museum. Han gjorde donationer vid sammanlagt fyra tillfällen under åren 1905–1923. Föremålen i den första donationen härstammade från både Köln och Wiesbaden och bestod enligt Borgåbladets notis (22.2.1905) bland annat av ”bägare och urnor”. Det relativt fria bruket av ordet urna om keramikvaser, utan att beakta form och storlek, torde härstamma från Sjöberg själv. Donationssamlingen från år 1911 härstammade enligt uppgifterna om fyndort i sin helhet från Italien och sägs ha romerskt, etruskiskt eller pompejanskt ursprung. Åtminstone en del av föremålen från år 1913 kom från Trier, medan det inte längre finns några proveniensuppgifter för den sista donationen från år 1923.
Walter Sjöberg (1864–1937) var son till en sjökapten från Borgå som rest runt världen. Han växte upp i ett gult hus vid Mellangatan och gick i skola i Borgå Lyceum 1874 – 1878. Han utbildade sig till trädgårdsmästare och hade bland annat en blomsterhandel i Helsingfors, men sin egentliga livsgärning utförde han som självlärd antikhandlare och konstsamlare. Varor för försäljning skaffade han under sina utlandsresor, och i fråga om de donerade föremålen med anknytning till antiken i Borgå museum ofta från Tyskland. Han var en betydande donator till museet och kom också ihåg sin födelsestads domkyrka och Svenska Gården. Han hjälpte också museets intendenter att ordna föremålen och var styrelsemedlem i museiföreningen 1911 och 1935–1936. Sina år som pensionär tillbringade han på Molnby gård i Illby i Borgå landskommun. Han förvärvade gården i slutet av år 1931 och var aktiv i flera föreningar, bland annat som teaterregissör i den lokala ungdomsföreningen. Han har beskrivits som en gästfri människa som var lätt att närma sig och som var ytterst intresserad av sin hemstads historia.
Ett utdrag ur Leena Pietilä-Castréns artikel Donerade föremål från den antika världen (2023).
