Under antiken utnyttjade man den naturliga belysningen så mycket som möjligt och under sommaren var timmarna längre än under vintern. Man behövde emellertid artificiell belysning, och etruskerna och romarna använde länge facklor och ljus som belysning men började under loppet av 200-talet f. Kr. på samma sätt som grekerna utnyttja oljelampor. Dessa var av litet format och oftast gjorda av lera. Lampans delar bestod av kroppen, som fungerade som oljebehållare, snipen, genom vars öppning man ledde den av ull eller växtfiber tillverkade veken till behållaren, och ofta dessutom ett handtag för att underlätta hanteringen. Lampan drogs över med finslammad lera för att bli tät. Som bränsle använde man antingen olivolja eller djurfett, i vilket man hade blandat tjära eller svavel för att förlänga bränningstiden. Med tiden utvecklades lampformerna från öppna till slutna. De tillverkades först för hand, senare genom drejning och under romersk tid från slutet av det första århundradet f. Kr. i huvudsak med hjälp av två formar, en för behållaren eller underdelen och en för lockplattan eller överdelen. I lockets platta fanns ett hål för att fylla behållaren och plattan var ofta dekorerad med reliefer, vilkas motiv härstammade från den antika mytologin. Populära var också gladiatorer, erotiska motiv och senare den kristna bildvärlden. Samtidigt som man tog i bruk formar och övergick till en nästan industriell lamptillverkning började skaparna också signera sina produkter. Lampformarna var lätta att transportera från ett ställe till ett annat, vilket innebär att en lampas fyndort inte alltid är dess tillverkningsort.
Utrymmen som saknade tillräckligt dagsljus var i behov av belysning – hem, olika mötesplatser från idrottsskolor till badinrättningar, tempel och bordellkammare. Den grekiska komediförfattaren Aristofanes (ca 450–385 f.Kr.) låter i början av sitt skådespel Kvinnornas folkförsamling (Ekklesiazousai 1–20) sin hjältinna tala till sin lampa som till ett vardagligt bruksföremål och en tystlåten förtrogen, som när ljuset släcks glömmer också intima hemligheter. Också de avlidna fick lampor med sig i underjordens mörker och lamporna hörde också till ritualerna efter begravningen.
Enligt Apostlagärningarna (20:7-8) framhävde de kristna betydelsen av nattvarden med hjälp av lampor och man har hittat ett stort antal av dem i katakomberna, de underjordiska gravplatserna. Under tidig kristen tid var katakomberna viktiga platser för att mötas och försjunka i tystnad varvid lamporna och deras bildmotiv också fördrev det andliga mörkret och symboliserade frälsningen. På det praktiska planet lyste lamporna upp både gångarna i katakomberna och betydande avlidnas gravplatser och deras väggmålningar och heliga bilder.
Lamporna som har tillverkats av bränd lera har donerats till Borgå museum av paret Weckström och av Walter Sjöberg. Åtminstone den ena av paret Weckströms lampor härstammade från katakomberna i Rom.
Det blivande hovrättsrådet Karl Alexander Weckström (1832–1905), som var född i Helsingfors, hade verkat som rådman i Borgå under åren 1860–1862. Hans hustru Leontina, född Krause (1839–1908), var född i Stockholm. Paret donerade också ett stort antal andra föremål till Borgå museum under början av 1900-talet.
Lampa (Inv. 1161)
K. A. Weckström 1905. Från de romerska katakomberna.
L 9,3 cm; H 2,5 cm; B 6,7 cm;
bottnens D 4,2 cm; behållarens D 6,3 cm
Den runda lampans snip är hjärtformad och lockplattans bildmotiv består av är gudinnan Diana. Hon bär en båge i sin utsträckta vänstra hand, med den högra tar hon en pil ur kogret och hon är klädd i en kort kiton. Övriga eventuella detaljer täcks av inkrustation eller oorganiskt material som under tidens gång har bildats på lampans yta. Romarnas Diana, grekernas Artemis, var en mångsidig gudagestalt som beskyddade månen, den vilda naturen, jakten och i synnerhet kvinnor och barnafödsel. Lampan kunde alltså hänföra sig till en kvinnas grav eller en kvinnlig gravbesökare.
100-talet.
Lampa (Inv. 2724)
Leontina Weckström 1907
L 10,5 cm; H 2,5 cm; bottnens D 5,0 cm; behållarens D 7,5 cm
Den runda lampans botten framhävs av en inristad cirkel med texten PONSTE. Bildmotivet är ett Gorgoneion alltså det kvinnliga monstret Medusas huvud. Det runda ansiktet inramas av långsmala lockar i rullar och ansiktsuttrycket är bistert. De kännspaka vingarna är lyfta ovanför huvudet och ormarna bildar en knut under hakan. Medusa ansågs utgöra ett skydd mot det onda ögat och var ett omtyckt bildmotiv under hela antiken. Inskriften på bottnen är en förkortning av ett romerskt namn med tre delar (förnamn, familjenamn och tilläggsnamn) och utläses M(arcus) Pon(tius) Ste(phanus). Det torde vara fråga om en lampmakare som var verksam i centrala Italien under 100-talet. Produkter med hans namnstämpel har hittats också i Neapel och Palermo samt på Sardinien.
100-talet.
Lamppa (Inv. 3486)
Walter Sjöberg 1911
L 8,8 cm; H 2,6 cm; bottnens D 3,7 cm; behållarens D 6,2 cm
Lampan har en rund kropp och på mitten av bottnen finns texten EROTIS. Lockplattans bildmotiv består av en lejonhane på språng mot vänster och konturen av ett stenigt landskap under lejonet. Oljehålet befinner sig under djuret och under landskapskonturen finns ett litet hål för ventilation. Lampans tillverkare var känd i trakten av Rom och var antingen av grekisk härstamning eller hade tagit sig det grekiska tilläggsnamnet (cognomen) Eros, som användes som tilltalsnamn, efter den lilla kärleksguden som sköt pilar. Han signerade sina verk med den latinska genitivformen av namnet: Erotis = Eros’ lampa (en lampa tillverkad av Eros). Lejonet som bildmotiv sammanfogar det med de omtyckta gladiatormotiven.
Ca 80–150.
Lampa (Inv. 3485)
Walter Sjöberg 1911
L 7,5 cm; H 2,0 cm; bottnens D 4,2 cm; behållarens D 5,1 cm
Den runda lampan är tillverkad i ljusbrun lera och täcks nästan helt av inkrustation. Locket är outsmyckat. Den korta snipen är hjärtformad och handtaget har två skåror. Enkla lampor av den här typen tillverkades i centrala Italien och trakten kring Rom, i trakter där också etruskerna tidigare hade varit verksamma. Sjöberg har förmedlat uppgiften att lampan härstammade från en etruskisk grav. Benämningen etruskisk kan i detta fall snarast ha använts som en synonym för antik eller forn. Den tidsperiod under vilken lampan har tillverkats gör nämligen ett etruskiskt ursprung till en omöjlighet eftersom etruskerna hade smultit samman med romare och andra italiska folk redan långt före lampans tillverkningstidpunkt under senantiken.
200-talet–400.
Lampa (Inv. 23-7:2)
Walter Sjöberg 1923
L 7,5 cm; H 2,9 cm; bottnens D 2,6 cm; behållarens D 5,2 cm
Lampan som till sin grundform har en rund kropp har tillverkats med hjälp av uppenbart slitna formar eller en form som har gjorts utgående från en annan lampa. Handtaget har delvis pressats in i skuldran. Skulderdelens identiska reliefer visar gudinnan Athenas huvud i profil vänt mot höger och försett med hennes kännspaka utsmyckade hjälm samt symmetriskt placerade ugglor på vardera sidan om huvudet. Till vänster om Athena på den högra lamphalvan finns den grekiska bokstaven Α (alfa) och till höger Θ (theta) medan det kanske också finns ett Η (långt e) på den vänstra halvan till höger om gudinnans gestalt. Innanför bottencirkeln finns ytterligare grekiska bokstäver i tre rader:
- Överst: Α Α Λ (alfa, alfa, lambda)
- Mellersta raden: Π Ο Λ Ο Ν (pi, omikron eller kort å, lambda, omikron, ny)
- Nederst: Ι Ο Σ (iota, omikron, sigma)
Lampor som i viss mån liknar denna lampa blev vanliga under 100-talet och var populära ända till slutet av 300-talet. Skuldrans bildtema och de grekiska texterna ΑΘ (Ath) och i synnerhet ΑΘE (Athe) som en förkortning för athenaion = atenarnas hänvisar till staden Athen och dess skyddsgudinna Athena, vars kännspaka djur var ugglan. Namnet på lampans botten torde vara tänkt som en hänvisning till en lamptillverkare vid namn Apolonios, men på grekiska borde det stå Ω (långt å) i stället för omikron på det senare stället. En känd lamptillverkare signerade sina lampor med detta namn både i nominativ- och genitivform i Athen under det första århundradet före och efter Kristus. Det klumpiga allmänna intrycket, bruket av extra färg som liknar inkrustation i skårorna, de tidsmässiga avvikelserna i de kännspaka dragen och slutligen också den inkorrekta grekiskan tyder emellertid på att lampan bör betraktas som en senare produkt.
Lampa (Inv. 4176:1)
Walter Sjöberg 1913. Från Trier.
L 9,8 cm; H 3,2 cm; bottnens D 4,0 cm; behållarens D 5,0 cm
Den runda och flatbottnade lampans snip har tänjts ut. Locket och snipen har avgränsats genom ett tjockt reliefstreck. Bildmotivet är en teatermask, av vilken man kan urskilja ögonhålorna, näsan och munnen.
Denna lamptyp uppstod i verkstäder i norra Italien omkring år 80 och förblev länge omtyckt inom ett utbrett område som lokalproduktion, som också denna lampa representerar utgående från fyndorten.
100–200-talet.
Lampa (Inv. 4176:4)
Walter Sjöberg 1913. Från Trier.
L 6,5 cm; H 1,9 cm; bottnens D 3,0 cm; behållarens D 4,7 cm
Lampans botten har framhävts genom en inristad cirkel i mitten av vilken finns ett romerskt I och under snipen finns ett latinskt kors. Skuldran uppvisar en stiliserad växtgirland och snipen har avgränsats genom volutbågar. Lockets bildmotiv består av en bröstbild av en skäggig man under vilken finns en örn med utbredda vingar. Lampmodellen härstammar från kejsar Claudius’ tid (41–54). Den utvecklades till att bli mycket populär i hela det romerska kejsarriket under de två följande århundradena och förekommer sporadiskt ännu under 400-talet. Bildmotivet hänför sig till Zeus, som var den viktigaste bland de grekiska olympiska gudarna och som latiniserades som Jupiter, vars kännspaka djur var örnen. Örnen utvecklades med tiden också till en kristen symbol, och när man beaktar korsfiguren under snipen torde den avlidna ägaren till lampan ha varit kristen.
100–300-talet.
Av de lampor som har donerats av Walter Sjöberg härstammar två från Trier. På samma sätt som Köln växte Trier ovanpå en antik stad vid stranden av floden Mosel på ett område som före vår tideräknings början hade kontrollerats av den keltiska folkstammen Treveri. Romarna grundade en egen stad cirka år 17 f. Kr. och gav den namnet Augusta Treverorum, treverernas vördnadsbjudande stad, för att hedra romarrikets första kejsare Augustus. Trier var en av romarrikets största städer norr om Alperna. Tack vare Konstantin den store och hans mor Helena blev staden också ett viktigt centrum för kristendomen.
Ett utdrag ur Leena Pietilä-Castréns artikel Donerade föremål från den antika världen (2023).
