Elin Gestrin (1880–1958) var änka efter en stationsinspektor. Hennes dödsbo donerade två föremål i brons som sades vara suvenirer från Italien till Borgå museum. De presenteras här som slutpunkt på museets antikföremål och som ett uttryck för donatorernas bestående intresse för Borgå museum. Under senare hälften av 1800-talet började man tillverka kopior av skulpturer och föremål från de stora museerna i Europa. I början av 1900-talet var åtta konstgjuterier verksamma i Neapeltrakten. Vid sidan av försäljning på platsen brukade man visa upp sådana här moderna museikopior på de tidigaste Världsutställningarna, som har ordnats sedan år 1851 bland annat för att presentera deltagarnas konstnärliga färdighet.
Thymiaterion (Inv. 58-283)
H 10,7 cm; bottnens D 5,3 cm; skålens D 4,4 cm
Rökelseskålens patina är mörkgrön till färgen. Från den triangelformade sockeln reser sig en trefot eller tripod som binds samman av ett bälte med en kotte i mitten. Tripoden bär upp en halvcirkelformad skål, vars kanter är försedda med bukranier eller oxhuvuden.
Sådana här skålar med hög fot användes från början som rökelsekärl och när skålen blev lägre också för att bära upp oljelampor. Rökelsekärlets namn thymiaterion är bildat utgående från det grekiska ordet thymiao, att bränna rökelse. Djurhuvudmotivet som har använts som utsmyckning symboliserar de djur som offrades i offerceremonierna i templen. En del av köttet frambars som offergåva till gudarna på altaret medan en del avnjöts som en festmåltid av de människor som hade samlats för ceremonin. Kottmotivet förknippades i den antika kulturen med vinets och teaterns gud Dionysos–Bacchus. Det har också använts som en symbol för upplysning i den kristna världen. Rökelsen, t. ex. aromatisk kåda, brändes under religiösa förrättningar eller vid begravningar och i mera vardagliga sammanhang för att dölja matos, som belysning eller för rent välbehag. Kristendomen var i början främmande för bruket av rökelse, som uppfattades som hedniskt, men bruket fick större spridning under 300-talet i de östra delarna av romarriket och från början av 800-talet omfattade det heliga förrättningar också i västerlandet.
Bronslampa (Inv. 58-284)
H 7,0 cm; L 9,0 cm; B 4,5 cm
Bronslampan har en mörkgrön patina. Sockeln är en räfflad skivfot, den låga oljebehållaren är linsformad. Dess övre kant uppvisar ett tätt punktmönster i tre rader och snipen är formad som en snäcka. Under det ringformade handtaget finns ett huvud av ett lamm som prydnad och snett ovanför ett kristogram som reflektor, som också kunde användas för att stöda tummen när man flyttade lampan. Behållarens lock är löst och pryds av en duva med utbredda vingar. Lampan kunde hängas upp på en kandelaber med hjälp av en dubbel ked, som var fäst både vid mitten av den grekiska bokstaven X (khi) och vid en ring bakom pipen.
Kristogrammet, eller de grekiska bokstäverna X och P (rho), som var de första bokstäverna i namnet Khristos och som skrevs ihop, blev en känd kristen symbol efter att den romerska kejsaren Konstantin den store (som regerade 306–337) hade använt det på sin stridsfana. Tillsammans med lammet, snäckan och duvan vittnar kristogrammet om att den oljelampa som har tjänat som modell har varit i kristet bruk. Lamporna var konkreta hjälpmedel för att övervinna nattens mörker och skuggorna från livet efter detta på väg mot frälsningen. Bland annat evangelisten Johannes talar om Kristus som världens ljus (Joh. 1:4 och 8:12).
I den senantika världen följde de kristnas lampor modeller från den hellenistiska tiden och om de var av brons kunde de användas i flera generationer. De gjöts i tekniken cire perdue (förlorat vax) och åtminstone Capua och Aquileia var viktiga centra för produktionen i Italien. Samlingarna i Nationalmuseet i Rom innehåller lampor som är mycket lika lampan i Borgå. De var omtyckta under den tidiga kejsartiden. Lamporna var också ofta försedda med ett skilt lock för att sluta till behållaren.
Elin Eleonora Holm var född i Monby i Askola och dog i Borgå år 1958. Hon och hennes man, stationsinspektorn Frans Werner Andersson Gestrin (1869–1936) torde ha flyttat till staden efter att mannen hade gått i pension år 1932. Vardera hade en gammal anknytning till trakten. Elins föräldrar var nämligen födda i Borgå och hade sedan bott i Askola och under en längre tid också i ett hus som kallades Fasas i Siggböle i Borgå landskommun innan de år 1896 flyttade tillbaka till Askola. Frans Werner var född i Mäntsälä. Paret gifte sig på hösten 1900 och bodde under mer än trettio år på olika håll i Finland efter att Frans Werner tagit tjänst vid järnvägen år 1901. Han verkade fram till år 1907 som andra skrivare vid Lappila station i Kärkölä och sedan som stationsinspektor i Kaakamo nära Torneo (1908), i samma ställning i Nyby i norra Österbotten (1909–1912) och den längsta tiden (1912–1932) i Kuusa i Mellersta Finland.
Under denna tid hörde stationsinspektorerna tillsammans med prosten, läkaren, apotekaren och länsmannen till de bemärkta personerna på den ort där de verkade, de var kända för sin gästfrihet och hade vidsträckta kontakter. Paret, som inte hade barn, bodde i Borgå vid adressen Ågatan 42, där Elin kort efter makens död, åtminstone under åren 1936–1938, hyrde ut möblerade rum med alla bekvämligheter till kvinnliga hyresgäster (Borgåbladet 20.8.1936, 5.1.1938) Att makarna tillbringade pensionärsåren i Borgå berodde säkert på varderas släktförbindelser, men hur kom bronsföremålen som är tillverkade i Italien i Elins ägo? Hade det äkta paret tillsammans eller Elin sedan hon blev änka besökt Italien eller hade makarna eventuellt fått dem av en tacksam resenär eller eventuellt av en sjöfarare från Borgå?
Ett utdrag ur Leena Pietilä-Castréns artikel Donerade föremål från den antika världen (2023).
